Har just läst en fantastiskt tankeväckande bok av hjärnforskaren Jill Bolte Taylor, som utkom i original 2006, och i svensk översättning heter Min Stroke, och missar alltså det engelska dubbeltydigheten, My Stroke of Insight.
Jill var doktorerad hjärnforskare, när hon 37 år gammal, den 10 december 1996, drabbades av en allvarlig stroke, och fick en blödning i vänster hjärnhalva pga ett missbildat blodkärl. Blödningen ökade till en golfbolls storlek, vilken skar av hennes språkcenter och andra funktioner.
Under hela sjukdomsfasen, och de åtta år det tog för henne att rehabilitera sina hjärnförmågor, betraktar hon sig själv med den passionerade hjärnforskarens hela kunskapsbakgrund. Boken är både lättläst och oerhört intressant.
Fascinerande är hennes beskrivning av förlusten av vänster hjärnhalvas funktioner, inte bara gör att hon förlorar sin förmåga till språk, läsa, skriva, hålla red på tidsdimensioner och mycket annat, utan även förlorar den inre kritikern och rädsla. Kort sagt, allt som är typiskt för egot.
Medan hon menar att höger hjärnhalva fortfarande fungerar, och är fullständigt orädd, bara tänker i bilder, känner av energi, känner sig som ett med hela universum, helt gränslös. Alltså vad många andra skulle beskriva som människans andliga högre jag.
Stroken gav naturligtvis Jill sitt livs störstsa insikter. I åtta år kämpade hon för att komma tillbaka till 'livet', samtidgit som hon inte vill villbaka till samma typ av stressade, tanklösa liv hon tidigare levt. Hon talar om sin nya medvetenhet, som om något som sitter i höger hjärnhalva, och menar att hon nu har bevis för att alla människor kan få upplea denna lycksalighet. Det heter medveten närvaro. Att inte låta vänster hjärnhalva ta över.
Det som gör mig lite konfunderad under läsningen, är att jag aldrig blir helt säker på om hon verkligen ser 'allt' som hjärnceller, nerver och atomer, fullständigt materiellt, och alltså ser sina andliga upplevelser, lyckokänslan, uppgåendet i altet, verkligen som 'bara nervceller i funktion'?
För mig blir det en metafor. Å andra sidan inser jag att det är en möjlig väg att nå alla som bara kan se det materiella. Jag hade sett hjärnhalvorna mer som kontrollcentra för kroppshalvorna, inte för de andliga dimensionerna. Men itne vet jag. Livet är väldigt komplicerat.
Jag har själv haft en 'out-of-body'-erfarenhet, men det var inte på grund av skada. Jag var inte nära döden, men jag kände det som om jag sögs ut ur den materiella kroppen, upptogs i Alltet, med enkänsla av obeskrivlig kärlek, och fick ett uppdrag, helt via känsla och insikt. Inte via något mänskligt språk. En upplevelse som inte var förenad med kroppen.
Den vetskap som förmedlades till mig, har sedan styrkts på olika sätt. Varje gång livet känts obegripligt har jag sökt mig tillbaka till känslan, de insikter som gavs mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar